lördag 4 april 2015

Att dö för att bevisa sin oskuld


Att behöva dö för att bevisa att man har haft rätt, att man är oskyldig och hotad till livet... Har vi inte kommit längre än så sedan 1700-talet?

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att en man mördats efter det att han utvisats till Tjetjenien. Han lämnar en sörjande fru och två barn efter sig. Familjen sökte asyl i Sverige, men nekades eftersom Migrationsverket inte trodde att hotet var så allvarligt. Så de skickades tillbaka till landet som de flytt för sina liv ifrån. Detta är ytterligare ett bevis på att den lagändring från sommaren 2014 som betonar barns rätt till skydd trots allt inte efterlevs.

Tyvärr var det inte första gången under mars 2015 som vi nåddes av liknande nyheter. Fria Tidningar (inte att förväxla med en annan sajt som börjar med "Fria" och som jag vägrar att ens nämna) var bland de första om nyheten att en man avlidit på Arlanda flygplats när han skulle utvisas till Irak. Mannen, som Sveriges radios program Konflikt i P1 kallar för "Abed" i en intervju från förvaret i Märsta, hade arbetat som tolk åt amerikanerna och därför nu var hotad till livet. "Abed" hade varit i Sverige i åtta år. Det är oklart varför "Abed" dog på Arlanda, men vittnen beskriver hur han gjorde motstånd och var vettskrämd. Migrationsverket bedömde inte hotbilden som tillräckligt allvarlig för att "Abed" skulle få stanna.

Det som förenar dessa två berättelser är att människor som är hotade till livet inte blir trodda av Migrationsverket. Den svenska byråkratin anser sig veta bättre än de hotade personerna själva. Det spelar ingen roll hur mycket flyktingarna argumenterar för att bevisa att hoten är verklighet. Migrationsverket svarar "Jag hör vad du säger, men gör en annan bedömning." och andra klyschor.

Det är först när mannen från Tjetjenien och "Abed" från Irak faktiskt råkar illa ut som vi inser att de har haft rätt. Genom att dö kan de bevisa att hoten var på allvar. Så länge de lever och mår bra, ja, då har ju Migrationsverket haft rätt.

Detta sätt att argumentera väcker ett mycket obehagligt eko från förr. I Sverige finns ett historiskt minne av tortyr riktad mot kvinnor som ansågs sticka ut, som tog sig ton, som var starka och politiska. Vi kallade dem för häxor och torterade dem tills de erkände sin pakt med Djävulen. Det enda sättet för en anklagad kvinna att bevisa sin oskuld var att dö under "förhören". Överlevde hon, ja, då var hon en häxa och brändes på bål. Anna Eriksdotter kom att bli den sista som dömdes till döden för "häxeri" (hon halshöggs 1704).

Idag är det påskafton. Du väljer själv om du ser kopplingen till påsken i vägen från död till upprättelse, eller i alla de kvinnor som idag skämtar om att flyga till Blåkulla. Eller båda.