Forskningsetiska funderingar

Jag skriver just nu på ett avsnitt om forskningsetik när man studerar fenomen på nätet.

Till skillnad från inom de traditionella forskningsmetoderna så är forskningsetiken fortfarande fylld av dilemman när det handlar om netnografi (Kozinets, 2010). Flera forskare diskuterar detta i sina avhandlingar, bland andra Collin (2005), Dunkels (2007) och Hernwall (2001). Dunkels (2007) avhandling är en sammanläggning där en av artiklarna helt ägnas åt forskningsetiska frågor.

Collin skriver (Collin, 2005, p. 44):
Internet har på olika sätt utmanat de forskningsetiska riktlinjerna genom nya typer av kommunikationskontexter, vilka kräver nya etiska överväganden.

Även Hernwall (2001) väcker frågan om vad som gäller när forskningsetiken tar steget ut på nätet (s 228):
… vi som forskare bör förhålla oss gentemot cyberrummets aktörer på samma sätt som vi gör med den fysiska individen, där vi har etiska regler att följa som skall garantera individen skydd och rättigheter: Hur ser då cyberrummets etiska regler ut?

Det första ställningstagandet man måste göra handlar om vad som egentligen är offentlig information och vad som inte är det (Collin, 2005; Hernwall, 2001). Är allt som skrivs på nätet offentligt? Hur är det med text som skrivs på forum där bara inloggade användare kan läsa? Och hur är det med information som skribenten har valt att bara vissa utvalda personer skall kunna läsa?

Collin (2005) menar att det finns argument för att man som internetanvändare själv godkänner att andra använder ens texter fritt, om man själv inte väljer att skydda informationen på teknisk väg. Om man inte använder de verktyg som finns för att skydda sin information eller deltagarna i ett forum, så ger man också implicit sitt medgivande att forskare studerar texterna och interaktionen där.

Man utgår då ifrån att det här är fråga om en form av offentlig kommunikation där deltagarna är väl medvetna om att vem som helst kan läsa deras inlägg. Denna typ av material kan man således använda för forskningsändamål utan informerat samtycke. Forum som är tillgängliga endast för vissa utvalda bör dock uppfattas som privata. (Collin, 2005, s 45)

Den inställningen påminner också om Perssons (2010) forskning som bygger på att tjuvlyssna på samtal som förs i det offentliga rummet, oavsett om det sker på nätet eller utanför nätet. Han menar att det är etiskt försvarbart att genomföra den typen av studier så länge man skyddar deltagarnas identitet.

Men, då uppstår ett dilemma när det handlar om just anonymitet. Även om forskaren gör som VEM? referens? förespråkar och behandlar smeknamn som används på nätet som personuppgifter och avidentifierar materialet, så uppstår en situation där informanten skulle kunna identifieras genom de citat som används i forskningsrapporten. Citaten är ju sökbara och om man söker på de exakta formuleringarna så kommer man med största sannolikhet hitta källan och därmed också upphovsmannen.

Dessutom blir just det där med upphovsrätt intressant, eftersom den som har skrivit en text på internet också är textens upphovsman. Vad gör man då som forskare om man använder citatet utan att ange upphovsmannen? Är det att betrakta som ett plagiat?

Hernwall (2001) väljer att helt utesluta direkta citat i sin avhandling, av hänsyn till informanterna (som dessutom är barn), och detta trots att han studerar e-postmeddelanden som alltså inte är publicerade offentligt på nätet.

Då kommer ytterligare en aspekt in, nämligen relationen mellan att skydda sina informanters identitet och att hålla en hög validitet i sin studie. Collin (2005) skriver (s 48):
Vad gäller validiteten är det dock förkastligt att helt låta bli att återge exempel ur materialet i (språkliga) analyser om man vill bibehålla något slag av validitet.

En annan faktor när det gäller anonymiteten är frågan om jag som forskare kan vara säker på att det verkligen är min informant som jag kommunicerar med på nätet (Hernwall, 2001). Det skulle ju kunna vara någon annan som skriver i informantens namn, hela tiden eller vid ett fåtal tillfällen. Och det gäller ju dessutom ömsesidigt – kan informanten vara säker på att forskaren är den som hen utger sig för att vara? Collin (2005) skriver (s 47, med hänvisning till Ågren 2000);
Att använda dem är egentligen inget problem eftersom upphovsrättsskyddat material kan användas i forskning. Problemet uppstår om man väljer att dölja upphovsmannen.

I forskning som bygger på mer traditionella metoder är det en viktig utgångspunkt att deltagarna skall kunna avbryta sin medverkan i studien vid vilken tidpunkt som helst. Men, om man inte vet att man blir studerad eftersom en forskare följer det man skriver på nätet utan att ha talat om det (och alltså utgår ifrån ett implicit samtycke genom att kommunikationen sker i ett öppet forum) – hur gör man då för att avbryta sin medverkan? Detta är, enligt Dunkels (2007) en av de viktigaste etiska frågorna när det gäller studier på nätet.


Så, nu återstår alltså "bara" att placera in min egen studie i det här... Jag tar gärna emot input! :-)


Referenser

Blomberg, B. (2006). Inklusion en illusion? - om delaktighet i samhället för vuxna personer med utvecklingsstörning. Umeå: Institutionen för socialt arbete, Umeå Universitet.

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (B. Nilsson, Trans.) Malmö: Liber Ekonomi.

Collin, L. (2005). Variation i webbdiskussion - en fallstudie av kontext, funktion och form i diskussionsforum om diabetes. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Dunkels, E. (2007). Bridging the distance - children's strategies on the internet. Umeå: Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå Universitet.

Hernwall, P. (2001). Barns digitala rum - berättelser om e-post, chatt och Internet. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet.

Kozinets, R. V. (2010). Netnography - doing ethnographic research online. Los Angeles: Sage Publications.

Persson, A. (2010). Front- and backstage in "social media". "Studies in language: Contributions to the discipline". Göteborg: Research Committee Language and Society/International Sociological Association.

Söder, M. (Ed.). (2005). Forskning om funktionshinder: problem - utmaningar - möjligheter. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet (2011) CODEX – Webbplats med regler och riktlinjer för forskning. URL: www.codex.vr.se

Dagens boktips!

Idag kom böckerna från adlibris - nu skall här läsas om Foucualt och Goffman, minsann! :-)

Informationssökningen inledd

Dagens insats för det pågående uppsatsprojektet har bestått av informationssökning. Sedan innan jag har samlat på mig och läst en hel del litteratur om handikappfrågor i allmänhet och om dyslexi i synnerhet.

Därför inriktade jag mig idag på litteratur om socialt samspel på nätet, och om socialkonstruktivismen, Goffman och Foucault. Jag måste säga att jaktlyckan var ganska god. Följande doktorsavhandlingar finns nu som pdf'er i min iPad och bara väntar på att bli lästa:

Carlén, Urban (2010) A professional community goes online – a study of an online learning community in general medicine. Doktorsavhandling. Institutionen för tillämpad informationsteknologi, Göteborgs Universitet. ISBN 978-91-628-8128-3 (här hittar du den!)

Collin, Lotta (2005) Variation i webbdiskussion – en fallstudie av kontext, funktion och form i diskussionsforum om diabetes. Doktorsavhandling. Åbo Akademis förlag. ISBN: 951-765-226-7 (här hittar du den!)

Dunkels, Elza (2007) Bridging the distance – children’s strategies on the internet. Doktorsavhandling. Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå Universitet. ISBN: 978-91-7264-371-0 (här hittar du den!)

Hernwall, Patrik (2001) Barns digitala rum – berättelser om e-post, chatt & Internet. Doktorsavhandling. Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet. ISBN: 91-7265-266-7 (här hittar du den!)

Och de här böckerna är beställda på adlibris och landar i min brevlåda om några dagar:

Berger, Peter L och Luckmann, Thomas (1991) The social construction of reality – a treatise in the sociology of knowledge. Penguin Books Ltd. ISBN13: 9780140135480

Foucault, Michel (Marchetti, Valerio och Salomoni, Antonella) (2004) Abnormal – lectures at the College de France 1974-1975. Picador USA. ISBN13: 9780312424053

Goffman, Erving (1990) Stigma – notes on the management of spoiled identity. Penguin Books Ltd. ISBN13: 9780140124750

Goffman, Erving (2011) Stigma – den avvikandes roll och identitet. Norstedts. Översättare Richard Matz. ISBN13: 9789113035451

Oliver, Paul (2010) Foucault – the key ideas. McGraw-Hill. ISBN13: 9780071748513

Södergård, Pia (2007) Virtuell gemenskap – ett informationsvetenskapligt perspektiv på ungdomars cyberkultur. Doktorsavhandling. Åbo Akademis förlag. ISBN: 978-951-765-382-4

Vissa av böckerna hoppas jag kan förse mig med argument om hur jag bör tänka kring forskningsetik när det gäller att studera kommunikation på nätet. Det är ju inte helt oproblematiskt...

Andra hoppas jag kommer ge mig uppslag för att gå vidare, som till exempel översikterna över Foucaults idéer. Han har skrivit så mycket, så jag tänker mig att de där böckerna skall ge mig lite vägledning kring vilka originalkällor (fast, kanske inte på franska...) som jag bör läsa.

Det var så långt jag kom idag. :-) Sitter du på några bra referenser kring de här trådarna? Dela gärna med dig i så fall!

Startskott för min uppsats!

PANG! Där gick startskottet för min magisteruppsats i handikappvetenskap! Och, jag tänker använda min blogg för att samla (publiceringsbara) tankar och funderingar under processens gång.

Jag är i allra högsta grad medveten om att slutprodukten väldigt sällan är på exakt den linjen som utgångspunkten, men... här är min utgångspunkt:

Min uppsats handlar om gränslandet mellan läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och kommunikation på nätet. Jag tar min utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt synsätt och därmed den sociala modellen som förklaringsmodell för handikapp. Min teoretiska ram bygger därför på Foucaults tankar om normalitet och avvikelse, och Goffmans stigmatiseringsteori.

Dyslexi som social konstruktion

Trots att dyslexiforskningen har pågått i över hundra år (Wengelin, 2002) och trots att fokus har legat på den medicinska forskningen, så har man ännu inte hittat någon medicinsk-neurologisk förklaring, och man har inte heller lyckats enas om en definition av vad dyslexi egentligen är.

Cassar m fl (2005) konstaterar att det enda (när det gäller skrivförmåga) som skiljer elever med dyslexidiagnos från yngre elever utan diagnos är just åldern. Det som ligger till grund för att en elev får en dyslexidiagnos är alltså ett beteendemönster som bryter mot den norm som Zetterqvist Nelson (2000) kallar för ”den goda eleven”, och att eleven i fråga har en senare läs- och skrivutveckling än sina jämnåriga kamrater. Dessutom finns politiska, ekonomiska och moraliska argument för att sätta diagnosen dyslexi, och det är inte sällan föräldrarna som förespråkar diagnosen (ibid).

I ett samhälle med en skola organiserad på ett annat sätt än den svenska skolan är idag, skulle alltså dyslexi kunna vara ett icke-problem. Om vi istället för att dela in elever i klasser efter kalenderår skapade klasser utifrån utvecklingsnivå, så att man kunde mäta sina kunskaper med andra på samma nivå, så skulle dyslexidiagnosen inte behövas över huvud taget.

Istället för att ha en gemensam definition att utgå ifrån och sedan ställa diagnos utifrån den, är det alltså snarare så att avvikande läs- och skrivutveckling diagnosticeras som dyslexi oberoende av både objektiva symptom och vilken typ av skriftsystem personen lever inom. Inom dyslexiforskningen i Kina, där skriftsystemet bygger på helt andra principer än det latinska alfabetet, fokuserar man på individens visuella minne (Wei m fl, 2010), medan man i de västerländska kulturerna mer fokuserar på kopplingen mellan grafem och fonem. Alltså är dyslexidiagnosen i allra högsta grad kulturberoende, och därför möjlig att studera som en social konstruktion.

Nya former av kommunikation i nätbaserade forum

Idag är det möjligt att kommunicera på många fler sätt än bara för ett par år sedan. Även de forum som då byggde på att vi själva skrev meddelanden, är idag mindre beroende av den egna skriftproduktionen eftersom möjligheterna blivit så många fler.

På nätet kommunicerar vi idag genom att dela länkar genom enkla knapptryckningar. Vi laddar upp filmer, bilder och ljudklipp. Vi visar vår uppskattning genom att bara trycka på en knapp (som till exempel gilla-knappen på Facebook). Vi kommunicerar alltså multimedialt i allt högre grad.

Samtidigt produceras oerhörda mängder ”ren” text dagligen och stundligen, inte minst på nätet. Kerstin Nauclér (1980) inleder sin avhandling, som för övrigt är skriven på skrivmaskin och inte existerar i digitalt format: ”Written information and communication seems to be of increasing importance.” (s 5)

Nu, över trettio år senare, kan vi konstatera att hon fick rätt… Men frågan är vad dessa förändringar hos vår kommunikation får för konsekvenser för personer med läs- och skrivsvårigheter. Hittills har flera forskare (bland andra Wengelin, 2002 och Zetterqvist Nelson, 2000) argumenterat för att kommunikationen på nätet innebär ökade krav på läs- och skrivförmåga – men stämmer det? Kan det inte vara så att möjligheten att kommunicera via nätet utan att själv skriva text istället ökar känslan av delaktighet för personer med läs- och skrivsvårigheter?

Forskningsfråga

Syftet med uppsatsen är att belysa området där läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation möts, och att förklara detta fält utifrån socialkonstruktivistiska teorier. Min forskningsfråga lyder därför: ”Hur kan kombinationen av läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation förstås i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv?”

Jag återkommer om metod och urval och sånt, när jag har lite mer färdiga tankar kring det... Snart, alltså, hoppas jag.

Referenser

Cassar, M., Treiman, R., Moats, L., Pollo, T.C., & Kessler, B. (2005) How do the spellings of children with dyslexia compare with those of nondyslexic children? Reading and Writing, 18, 27-49

Kozinets, Robert V. (2010) Netnography – Doing Ethnographic Research Online, Sage Publications

Nauclér, K (1980) Perspectives on misspellings: a phonetic, phonological and psycholinguistic study ISBN 91-40-04727-X Lunds Universitet

Wei Hu, Hwee Ling Lee, Qiang Zhang, Tao Liu, Li Bo Geng, Mohamed L. Seghier, Clare Shakeshaft, Tae Twomey, David W. Green, Yi Ming Yang and Cathy J. Price (2010) Developmental dyslexia in Chinese and English populations: dissociating the effect of dyslexia from language differences, Brain, 133:6, 1694-1706

Wengelin, Å (2002) Text production in adults with reading and writing difficulties, Göteborgs Universitet

Zetterqvist Nelson, K (2000) På tal om dyslexi: en studie av hur barn, föräldrar och lärare berättar om och ger betydelse åt diagnoser som dyslexi och specifika läs- och skrivsvårigheter ISBN 91-7219-698-X Linköpings Universitet

Om trångsynthet och hbt-frågor

Till min frukost idag serverades genom Sveriges Radios Ring P1 en diskussion som fick mig att må illa och inte vilja äta mer. Det handlade om nyheten (?) om att det är svårare för homosexuella än för heterosexuella att få jobb.

Två män fick ordet samtidigt och de framförde åsikter som, som sagt, fick mig att tappa matlusten. Debatten hade ju vunnit på om de hade haft skilda åsikter, men nu triggade de nästan varandra istället. De menade, uttryckligen, följande:

Homosexualitet får för mycket uppmärksamhet. Det har blivit en för stor grej. Det vi istället borde fokusera på är "riktig" diskriminering, alltså den som sker mot invandrare. Media piskar upp intresset för hbt-frågorna, ingen annan bryr sig egentligen. Hbt-personerna har ju fått föra fram sin ståndpunkt nu, det räcker så.

Sexuell läggning är oviktigt. Det är inte relevant att nämna sin läggning när man söker jobb. Det är ju inte direkt så att arbetsgivaren på en intervju frågar vilket fotbollslag man håller på, eller andra saker som man håller på med på sin fritid.

Den kristna (framför allt frireligiösa) delen av mänskligheten har skuld i den diskriminering som hbt-personerna trots allt menar förekommer. Diskriminering mot homosexuella finns i princip inte alls i andra grupper än bland religiösa.

Kärlek och sex är inte samma sak. Vem man har sex med, hemma i sin sängkammare, behöver man inte skylta med. För det är inte samma sak som kärlek - man kan ju till och med älska ett träd om man vill. Varför pratar vi överhuvudtaget om homosexualitet?

Och så fortsatte de en lång stund. Täppas (som för övrigt också uttryckte sig otrolig naivt i den här diskussionen) frågade om de skulle gå på Pride-festivalen, men oh, nej, det skulle de ju såklart inte.

Jag bara måste bemöta det här. Kanske borde jag inte förvånas, jag vet ju att världen är full av människor som stoppar huvudet i sanden och bara lyssnar på folk som säger samma saker som de själva... Men, hur trångsynt får man bli?

För det första: Nej, hbt-frågor får inte för mycket uppmärksamhet. När ett barn blir mobbat i skolan, då säger vi (åtminstone på ett retoriskt och politiskt plan, även om det tyvärr inte alltid omsätts i praktik) att det är den utsatta som definierar vad som är mobbing. Det är alltid den utsattas ord som gäller, och det spelar ingen roll om det handlar om en enda person och ett enda tillfälle. Alltså: så länge det finns hbt-personer som vittnar om att de är diskriminerade pga sin sexualitet, så är det ett samhällsproblem - om det så är en enda person vid ett enda tillfälle.

Kan vi som demokrati verkligen kosta på oss att jämföra olika grupper på det viset, så att vi tycker att det är ok att diskriminera en grupp bara för att en annan grupp har det ännu värre? Och, kan man mäta individens utsatthet och lidande i termer av att fler individer ur en annan grupp känner likadant - men att eftersom de är fler så har de större rätt att få samhällets stöd? I dessa dagar är det viktigare än någonsin att fundera över hur vi omsätter vår demokrati i praktiken, och det här är ett tankesätt som leder åt helt andra hållet...

För det andra: nej, det är ingen arbetsgivare som frågar om sexuell läggning på ett sätt så att man uppfattar frågan om man är heterosexuell. Är man däremot hbt-person så uppfattar man ständigt och jämt den underliggande heteronormen i allt som sägs, uttalat eller outtalat. Om man själv ingår i en norm, så ser man den inte, vilket de två herrarna i radioprogrammet var mycket fina exempel på.

För det tredje: nej, kristendom och diskriminering är inte samma sak. De som använder kristendomen/bibeln/kyrkan som argument för att diskriminera och trakassera hbt-personer har inte förstått vad evangeliet går ut på. Tänk, att sedan det visade sig att gärningsmannen i Norge beskriver sig själv som kristen, så har jag börjat känna samma behov av att säga "blanda inte in min tro i dessa vansinnigheter" som jag antar att muslimer har känt i tio år...

För det fjärde: nej, sex och kärlek är inte samma sak. Det tror jag att vi alla skriver under på. Det är ju trevligt när de två sammanfaller, men det är som sagt inte samma sak. Men! Homosexualitet är INTE en fråga om sex. Det är en fråga om kärlek. Tyvärr leder väl ordet homosexualitet in trångsynta hjärnor på fel spår i det här, eftersom att själva ordet innehåller morfemet (ja, jag är språknörd) sex... men det handlar inte om sexuella handlingar. Det handlar om att människor som älskar varandra skall få lov att leva tillsammans på samma villkor som alla andra. Att det skall vara så svårt att förstå det...

Och visst har mycket hänt i rätt riktning. Sveriges Radio har gjort en fin sammanställning med material ur arkiven - kolla på den! Men, att säga att hbt-frågorna får för mycket utrymme och att diskrimineringen av personer som inte passar in i heteronormen inte är värd att ta på allvar - det är så trångsynt att jag blir mörkrädd.

Apropå sånt här, förresten: Här uttalar sig min vän (och ordförande i RFSL Skaraborg) Andreas i Sveriges Radios P4 Skaraborg, och menar att det finns alldeles för dålig kunskap om hbt-frågor hos arbetsgivare i Skararborg.

Vill du höra det som sades i Ring P1: Här finns programmet att lyssna på (men den här diskussionen kommer en liten bit in, ca 11 minuter mer bestämt)!

Tala ur skägget, del 2

Igår skrev jag om att det är dags att tala ur skägget och menade att vi måste ta debatten med de främlingsfientliga krafter vi möter i vår vardag.

Idag möttes jag av en Facebook-grupp om att kräva lyckta dörrar när häktningsförhandlingarna skall hållas i Oslo idag. Jag gick inte med i den gruppen, utan skrev istället den här hälsningen där:

"Nej... jag tänker inte "skriva under" på det här. Om vi skall ha en rimlig chans att bemöta hans argumentation så måste vi höra vad han säger. Vi riskerar att hamna i en mytbildning om vad han har sagt, om vi inte får förstahandsinformation. Det vi skall göra är att lyssna och sedan mobilisera med sakliga och pålästa argument, så att vi kan ta diskussionen när den uppstår i vår närhet."

En kort stund senare fick jag det här svaret:
"Finns det något som kan argumentera det han gjorde? Finns det nåt att diskutera om? Den här monster har planerat i flera år att döda folk!!! det är ingen desperat arbetslös det handlar om. Han vill att fler som du skall lyssna på hans "argument"... Visa istället mer empati för de döda och stäng dörren, fan vad sjukt det är och se såna inlägg.. Vad menar du med att "ta diskussionen när det uppstår i vår närhet"? Vad vill du diskutera? Om man har rätt att döda folk? I andra länder brukar förövaren sluta skjuta och döda folk och sen tar livet av sig, varför tror du att den här jävel inte gjorde det? Ja, han ville att folk skulle lyssna på hans "argument"..
Vansinnet är var det är!!! Naturligtvis har du all rätt och säga och tycka vad du vill, men jag nyttjar också mitt rätt att kritisera din inlägg...
Tack för ordet..."

Jag svarar:
"Naturligtvis får du kommentera mitt inlägg! :-)

Jo, jag tänker så här. Det som har hänt har hänt. Jag har tillbringat de senaste dagarna gråtande framför tv'n och nätet, jag har sökt kontakt med mina vänner som bor i området, jag har varit och tänt ljus, jag har hållit tysta minuter. Så, det är inte på något sätt så att jag är oberörd. Tvärtom.

Men. För att det inte (förhoppningsvis aldrig) skall hända igen, så behöver vi se till varför gärningsmannen har kunnat driva sitt "projekt" så långt som han har gjort, utan att någon har reagerat och stoppat honom. Och på det viset faller en del av ansvaret på oss alla.

Vad gör vi för att upptäcka de åsikter som gör att människor spårar ur så fullständigt som den här mannen har gjort? Vad gör vi när någon i vår närhet uttalar sig rasistiskt, mer eller mindre uttalat? Vad gör vi när någon blir trakasserad eller utsatt för kränkningar? Står vi upp för demokratin även i vår vardag, eller bara på ett filosofiskt, politiskt plan? Vad svarar vi när någon faktiskt tycker att det är rätt att skjuta folk (som du tar som exempel) - vad har vi för beredskap för att ta en sådan diskussion?

Alltså: för att kunna ta debatten behöver vi argument. Gärningsmannen har filat på sina argument i många år, och är redo för att debattera. Om vi skall kunna bemöta hans anhängare, så behöver vi vara lika insatta - dels i hans egna åsikter och dels i fakta och värderingar som håller för att säga emot.

Och jag tror inte att vi skapar förutsättningar för en sådan debatt, där vi har samma förutsättningar som de vi argumenterar emot, genom att försöka tysta ner våra motståndare."

En fråga som väcks i mig av det här: Gärningsmannen är lika säker på att han har rätt som vi är säkra på att han har fel. Mannen som kommenterar mitt inlägg på Facebook börjar med frågan "Finns det något som kan argumentera det han gjorde?". Och nej... i min värld finns det ju ingenting som försvarar gärningsmannen handlingar. Jag kan inte hitta några som helst argument för att han har gjort rätt. Men, som sagt - han själv är ju övertygad om att han gjort rätt, lika övertygad som jag är om att han har fel.

Blame the men?

Så vaknar vi till ännu en dag som präglas av nyhetsbevakning, sorg och medkänsla.

Tyvärr börjar det nu i olika sammanhang bli frågan om vilka grupperingar vi skall utnämna till syndabockar för det som har hänt i i Oslo och på Utöya. Det finns röster om att skylla på dataspelen, muslimerna, på Sverigedemokraterna (eller ja, deras norska motsvarighet i första hand), på vänsterpolitikerna, på internet som helhet, de konservativa kristna eller till och med på männen som grupp.

Vid flera tillfällen har jag under de senaste dagarna hört inlägg till Sveriges Radios Ring P1 om att mäns våld skulle vara något biologiskt betingat.

Det första samtalet jag hörde var ett par dagar innan händelserna i Oslo och på Utöya. En kvinna ringde in och argumenterade för att det borde forskas mer kring varför män är våldsamma, men samtidigt menade hon att det redan är bevisat att män är våldsamma "av naturen".

Och idag, när vi har händelserna i Norge i allt för färskt minne, var ämnet uppe igen. En man som ringde till programmet hade samma synpunkt, nämligen den att män är våldsamma av biologiska skäl.

Och jag blir så trött... Men innan jag går in på varför, så måste jag bara klargöra en sak: Ja, mäns våld (mot kvinnor eller mot andra män) är ett problem, och ja, jag är medveten om att män är överrepresenterade både som våldsförövare och offer.

Men alltså:

Män och kvinnor har olika förutsättningar i vårt trots allt ganska moderna samhälle. Det har hänt mycket positivt på den fronten under de senaste 100 åren, men mycket återstår också. Även om jag ofta tycker att den delen av genusdebatten ofta spårar ur, så handlar mycket om hur vi uppfostrar våra barn.

Vi talar tidigt om för våra döttrar att det är ok att vara svaga, att det är fel att slåss eller säga elakheter, att man som fin flicka måste lära sig att behärska sig. Samtidigt lär vi våra söner att snabbt resa sig upp igen när de har ramlat, att borsta av gruset från knäna och att det nog ändå inte var så farligt att den där andra pojken slog dig på näsan.

På många sätt gynnar det här pojkarna och alltså senare männen. Det rustar dem för att våga ta plats, att stå upp för sig själva, att senare ha självförtroende nog att göra kometkarriär och att kräva hög lön. Men - baksidan av det myntet är att männen också blir just överrepresenterade inom brottstatistiken.

Jag undrar... när skall vi börja diskutera att våra brister i jämställdhet faktiskt inte alltid gynnar männen framför kvinnorna?

Dags att tala ur skägget!

När jag vaknar idag är det två dagar sedan bomben i Oslo och massakern på Utöya, det var i förrgår. Igår kväll kom nyheten om att gärningsmannen har skrivit ett manifest över sin ideologi och där han beskriver sin planering inför dådet.

Jag funderade igår på varför gärningsmannen inte valde att avsluta sin massaker med att ta sitt eget liv på samma sätt som andra som har skjutit skolklasser eller liknande. Jag menar, han måste ju ha förstått att han skulle bli gripen där på ön.

Men så klarnar det... Han vill ju leva för att se vilka följder hans gärning får. Han vill se andra ta över och genom sitt manifest vill han att så många som möjligt skall få ta del av hans tankar så att de kan följa i hans fotspår.

Då ställs vi inför ett dilemma. Skall vi sprida manifestet som en del av nyhetsrapporteringen, eller skall vi låta bli för att inte spela gärningsmannen i händerna?

På twitter brottas både privatpersoner och medierna med hur man skall hantera detta:

Vi har ju försökt tiga... Under valrörelsen 2010 fanns en stark trend att försöka tysta Sverigedemokraterna, genom att inte låta dem hålla möten, genom att störa deras möten med megafoner och vuvuzelas. Men, hur bra har det fungerat? Valresultatet blev en kalldusch för oss naiva medelsvenssonsvenskar.

Med detta vill jag inte ha sagt att de som röstat på Sverigedemokraterna är redo att bli massmördare, absolut inte. Men, den här typen av gärningar har sin grogrund någonstans - och det är i våra outtalade fördomar, vår tystnad och vår rädsla för att stöta oss med varandra genom att säga ifrån. Vi har passerat stadiet för tystnad. Därför undrar jag nu:

Kan vi enas om att ge manifestet lika mycket mothugg som det får publicitet?

Kan vi lova varandra att ta debatten, när någon i fikarummet går över gränsen?

Kan vi tillsammans våga tala ur skägget när vi hör antydningar till främlingsfientlighet eller andra former av trakasserier?

Kan vi lova varandra att skriva kommentarer på facebookinlägg eller tweets där manifestet eller annat sprids i positiva ordalag?

Kan vi bestämma oss för att överrösta dem som ser manifestet som en helig skrift med budskapet om fred, respekt, kärlek, vänskap och allas lika värde?

Behöver ni input för att ta diskussionen kring Sverigedemokraterna? I så fall rekommenderar jag varmt Magnus Betnérs briljanta sammanställning:

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5

Jens Stoltenbergs ord från hans första presskonferens om händelserna i Oslo och på Utöya kommer att bli legendariska: "Vi skall bemöta våldet med mer demokrati!"

Dyslexi + chattspråk = ?

Jag är på www.webcoast.se minsann! :)

Jag tänker hålla i ett diskussionspass om dyslexi i kombination med chattspråk. Så här tänker jag...

Ett handikapp uppstår när en individs förmågor inte lever upp till omgivningens krav. Alltså är dyslexi ett handikapp i en social miljö där man förväntas kunna stava.

På nätet råder andra språknormer än i traditionell pappersskrift. Vad händer då med dyslexin och upplevelsen av delaktighet för personer med dyslexi?

Jag skall under nästa läsår skriva en magisteruppsats om det här och behöver lite input och bollplanksröster... Vill du vara med? Kom!